När jag reste hem från guidemötet i Stockholm var jag väldigt nöjd, fylld med kultur, förmedlad av kunniga Stockholmsguider. Samma dag var det i DN:s kulturbilaga en två sidors artikel med rubriken “Älskade kulturtant. Utan henne stannar Kultur-Sverige”. I artikeln presenterade man den bekanta statistiken – dvs det är kvinnorna, som bär upp kulturen. T.ex. av Dramatens besökare är 72% kvinnor, Moderna Museets 63%, Dansens husets 70%, Statsteaterns i Stockholm 69% osv. Detta har vi vetat länge. Detta är till stor del ett nordiskt fenomen. I Tyskland och Frankrike “har männen inte abdikerat från kulturen alls på det sättet som här”, säger generaldirektören på kulturrådet Kennet Johansson i samma artikel.

Guider om några är också kulturbärare. De måste kunna historia, arkitektur, framtidsplaner, vara konstkännare, kunna debattera – och kunna språk förstås! På mötet var det mest kvinnor och bara några få män. Varför? Ingen vet. Men så har det varit länge, fick jag höra. Det var fint och roligt att vara med på mötet, att vara en av dessa kulturbärare.

Men varför heter det kulturtant? Varför inte kulturdamer eller kulturladies? Under det senaste året har det kommit ut flera böcker om tanter. Man ser tanter som något väldigt positivt och eftersträvansvärt. Merete Mazzrella skrev redan 1994 boken “Tanten och krokodilen”, där hon beskrev tantenergin på ett varmt och humoristiskt sätt. Och det forskas i tanttemat vid Umeå Universitet, tantforsk. I Umeå spelas även ”Tantteater”.

Men tant vill man inte själv vara. Inte än – eller hur? Jag vill inte använda ordet kulturtant.
Kulturtanter vill vi inte vara – låt oss vara kulturladies – eller kulturdamer – eller bara kulturbärare! Vad tycker du?

Kaarina Honkanen